”De misslyckade produkternas museum”. Eller, vad som än händer så definiera det dig inte.

Alldeles utanför staden Ann Arbor i Michigan finns en byggnad fylld med krossade drömmar. Byggnaden i sig ser ut som en stor matbutik, men till skillnad från en riktig matbutik innehåller hyllorna produkter du inte kan se någon annanstans. De är misslyckanden, produkter som dragits tillbaka från marknaden eftersom ingen ville köpa dem. Inuti byggnaden som fått smeknamnet ”de misslyckade produkternas museum” finns ett företag vid namn GfK Custom Research vars samling uppstått genom att upphovsmannen, den idag pensionerade PR mannen Robert MacMath ville samla produkter som kom ut på marknaden i ett referensbibliotek (Burkman, 2012). 

Man kan lugnt beskriva byggnaden som skuggsidan av det uppjagade framgångstempo vi finner i modern marknadsföring där positivt tänkande och framgångsberättelser avlöser varandra. Misslyckande är inget ämne ambitiösa människor ägnar för mycket tid åt, i bästa fall är det deprimerande, i värsta fall kan det till och med kännas smittsamt – och vem vill riskera att smitta ner sitt nya projekt? 

Det är bara att se sig omkring, de flesta budskap kring till exempelvis personlig utveckling, mål, motivation och förändring med mera handlar just om hur vi ska göra för att undvika att misslyckas. Bli lyckligare, nå fler mål och tänka positivt om oss själva och det vi gör. Och visst finns det anledning till att göra allt det där. Men är det inte så att vi missar något väsentligt om det är det enda fokuset? 

Ämnet är felvinklat för allt som oftast hör vi om misslyckande av personer som lyckats och som gärna berättar om vikten att misslyckas som en del av framgångsstoryn. Men hör vi någonsin om de som misslyckats men inte rest sig från det? Kan det vara så att det är skillnad på misslyckande och misslyckande, att ett av alternativen anses som finare eftersom slutet är lyckligt och för framgång med sig. Medan det andra alternativet tillhör den sortens misslyckande det inte gärna talas om, och kanske är det för att de som misslyckats kapitalt sällan visas upp i det offentliga rummet.

Vilket är synd eftersom det finns ärlighet och öppenhet i det rena misslyckandet samt att konfrontationen med det blir en stå-med-fötterna-på-jorden upplevelse som saknas i den högre sfären av framgång. Ett riktigt misslyckande – som jag ser det – raserar murarna och visar upp en sida som sällan ges utrymme när det framställs av immuna besegrare, den mänskliga. Det vill säga sårbarheten som framkallar empati och medkänsla.

För att klargöra det är det bara att ställa en enkel fråga, vem knyter du an till mest? Den som övervunnit alla hinder eller den som aldrig kom över dem? 

Problemet med misslyckande är att vi ofta identifierar oss med det via våra mål, misslyckandet blir på det viset en del av oss själva. En stor anledning till varför ämnet är svårt att närma sig. Det vill säga om du inte arbetar med det dagligen. Under de femton år jag arbetat med människor, sett dem misslyckas och hört dem tala om det har jag aldrig varit med om någon som rest sig sig ur det direkt med kommentaren att det endast påverkat nämnvärt  - såvida det inte skett i förnekelse förstås. För känns det gör det vilket är något vi alla känner till. 

Att våga misslyckas och ha förmåga att analysera vad som skedde är avgörande för framgång. Men en möjlighet som innebär större djup är att det finns glädje att hämta om vi tar emot misslyckandet som ett misslyckande och inte enbart ser det som en väg till framgång – att omfamna känns alltid bättre än att föra en konstant kamp.

Personligen tycker jag misslyckande skalar bort det oväsentliga. Det hjälper mig att sluta låtsas vara något jag inte är och gör att jag ägnar mig åt det som är viktigt. Som jag skrev tidigare, det finns något ärligt i ett misslyckande. Det befriar.

Det jag lärt av misslyckande är att sluta vara rädd. Det har också lärt mig något av det finaste jag vet och det är att det inte definierar mig. För vad som än händer, hur långt ner jag än trillar kan det inte ta ifrån mig mitt egenvärde. Och det är den största gåvan av alla.

 

Med glädje

Anneli

 

 

This entry was posted in Egenvärde, Mod, Skam, Storytelling, Uncategorized and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>