Det är klart allt känns mer nu när det är på riktigt

”Varför är alla så aggressiva?” frågade han med uppgiven stämma. Han tittade på mig ett kort ögonblick som för att få svar och jag hann tänka att jag mycket väl skulle kunna ge honom det men att det skulle kräva tid, vilket inte var något som fanns just då. Jag hade hört honom uttrycka intelligenta frågor och åsikter tidigare och med anledning av det visste jag vad han menade, vad den här unga mannen var ute efter var att få veta varför människor inte behandlar varandra mjukare.

Och frågan är bra, det är en jag själv ställt mig rätt frekvent de sista två åren. Speciellt bra är den med tanke på den miljö jag lever i, en vanlig lägenhet i Stockholm och inte en Favela i Brasilien eller ett av New Yorks mest kriminella kvarter. Den unge mannen har dock inte samma förmånliga situation som mig, hans miljö liknar mer det senare. Men det som gör oss lika, det som gör att vi ställer oss samma fråga är att vi båda två – oavhängt varandra – fått världsbilden omkullkastad. Jag på grund av en utbildning som förändrat perspektivet totalt och han genom att ha förändrat hela sitt liv. 

Man blir känsligare. Ser på omgivningen med nyktra ögon. Men främst blir man mer aktsam om sig själv. 

Egentligen tror jag inte frågan handlar om aggressivitet, jag tror mer det handlar om människor som är trötta, ledsna och känner sig ensamma. Jag tror också att ju fler känslor vi trycker ner desto plågsammare blir livet att leva. Skärpa till sig. Ta en kopp kaffe till. Härda ut. Bita ihop. Jobba hårdare. Träna mer. Stänga av känslorna. Bli effektivare. Och så vidare. Allt förutom det som skulle lätta bördan direkt, ge uttryck för det.

Det är klart människor blir hårda. Lägg sedan till orimliga ideal om hur livet ska se ut, vad du ska åstadkomma och vem du bör vara så har du direkt en saftig cocktail av explodera eller implodera. Vem orkar?

Jo, den unge mannen. För han har förändrat hela sitt liv. Han berättar att han just pratat med sin flickvän i tre timmar. Och han låter mig veta hur mycket han tycker om deras samtal. Efter att ha gjort det gör han en paus. Under pausen passerar människor – de aggressiva, hårda – några stannar till och lyssnar medan andra går förbi. Den unge mannen fortsätter; ”Jag vill gifta mig med henne, jag vill åka hem och gifta mig nu”. Han är trött på spelet, det syns tydligt i hela hans utstrålning men främst i ögonen. Han längtar efter det mjuka och mänskliga. Riktiga känslor som han säger. Det verkliga.

Och jag förstår mer än väl vad han menar.

För efter att masken åkt av går det inte att gå tillbaka igen. Det är helt enkelt omöjligt att umgås med människor som bär den utan att själv behöva sätta på sig eländet på nytt. Tävlingen, jämförelserna, cynismen och attityderna, finns inte en chans att de går att möta utan skydd. Nej tack. Jag håller med den unge mannen. Livet blir måhända mer sårbart utan pansarutrustning men det blir på riktigt. Känslor känns mer. Det onda gör ondare men glädjen över att inte behöva stuva undan saker längst ner i garderoben och tyngas ned av dem gör livet rikare. Och gladare. Och intensivare. Och mer energifyllt. 

Trött, ensam och ledsen försvinner aldrig men det upphör orsaka onödigt slitage. Den unge mannen har lärt sig det. Men han förundras fortfarande över varför de andra väljer att leva kvar i det nu när hans eget liv blivit tio ton lättare. Och på riktigt. Och mjukare. 

 

Med glädje

Anneli 

This entry was posted in Sårbarhet, Storytelling and tagged , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>