Jag lät hjärtat gå i bitar i San Antonio – och jag gillade det

Det gick bra ända till morgonen då det var dags att ge sig iväg till utbildningen. Knäppt! Jag som hade väntat så länge på den här dagen, flera månader faktiskt. Och här stod jag nu, på tröskeln till konferenslokalen med en kropp som skrek åt mig: ”Vänd om Anneli, vänd om. Du kommer inte klara det här. Vad i hela friden har du gett dig in på? Är du komplett galen?”.

Jag säger inte sådana ord till mig själv längre. Det låter kanske konstigt, men det är till och med svårt att komma ihåg med vilken hårdhet jag tidigare behandlat mig. För vänlig har jag inte varit, inte ens i närheten. Däremot har jag sagt till andra att vara det, snälla mot sig själva alltså. Och också sett till att låta riktigt klok och förnuftig när jag sagt det. Men att leva efter det själv, inte en chans. Den perfekta skölden. Jag jobbar med människor som har problem, hur ska jag kunna visa sånt då?

Men visst händer det att jag åker dit. Visst finns det tillfällen då jag kommer på mig med oxpiskan vinande ovanför huvudet, men skillnaden idag är att den sällan får svinga någon längre stund.

Jag hade alltså satt mig på ett plan till Texas för att möta Brené Brown och hennes fantastiska team och lära mig Shame-Resilience, grunden till det som idag är The Daring Way™. Och jag hade gjort det med ett löfte till mig själv om att inte hålla tillbaka, om att delta helhjärtat, om att vara den jag är och berätta min story utan att stryka med tip-ex över det som gjort att jag känt mig dum.

När man öppnar sig och pratar om sånt som känns jobbigt går man sönder lite grann. Vilket jag också gjorde. Hela helgen badade jag i sårbarhet, dels av att befinna mig i ett land där jag inte kunde uttrycka mig på svenska  – utlämnande i sig bara det – och dels för att jag befann mig i en lokal med människor som arbetar professionellt med människor, en direkt utmaning för en av mina största skam-triggers. Som en parentes kan nämnas att jag ovanpå allt detta även löpte linan ut och berättade om vad otillräcklighet gjort med mig. Phu…!

San Antonio var definitivt inte platsen att vara duktig på. Det var platsen och att våga, något jag såg till att göra ordentligt. Jag lät hjärtat gå i bitar och jag lät människor se det jag trott mig vara ensam om. Och genom att jag gjorde det fick jag uppleva hur fel jag haft och hur människors vänlighet, omtanke och värme kan smälta ett trasigt och lite taggigt hjärta.

Och nu står jag där själv, lika skakig i benen som för två år sedan. Arenan ligger framför mig och jag ser hur mönstret upprepar sig, rösten som säger vänd om och spring. Jag hör den fortfarande men skillnaden är att idag är det inte en fiende utan en vän.

Under de två år som gått sedan Texas har kunskap jag fått med mig hjälpt till att göra skammen till en del av mig. En del som inte är farlig och som jag känner mig bekväm med. Så jag säger: ”Det är okej Anneli. Du har all rätt att vara rädd. Men vet du, om det går åt skogen kan du gå hem och gråta. Du kan säga flera gånger att du aldrig kommer hålla i en workshop mer och att det faktiskt är så värdelöst att hålla på med som du trodde. Och sen, när du gjort det där kan du ringa din fina vän och berätta hur dum du känner dig och hur fel det blev. Och när du gjort det vet du att du redan är redo att börja jobba igen”.

Jag har lärt mig ofantligt mycket. Jag blivit vänligare mot mig själv. Jag är inte rädd att avvisas längre – något som lamslog mig tidigare – och jag vet att även om mitt hjärta slås i bitar och rinner ut över hela golvet så kommer jag fixa det. Ja det kommer göra ont men inte långt ifrån så ont som det gör att hålla allt inombords.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om mina upplevelser men det bästa tipset för dig som är nyfiken på Brenés arbete är inte att läsa om dem utan göra dig en egen uppfattning genom att komma till en workshop och uppleva det själv. Det krävs mod för det. Jag vet. Jag har varit där. Men behållningen och känslan efteråt är värt det många gånger om.

Så välkommen att testa ”träd fram – med mod” tillsammans med mig. Det kan bli fel och om det blir det har vi verkligen lyckats. För det här är ingen vanlig workshop, det är workshopen där ”fel” inte kan bli annat än rätt.

 

Med Glädje

Anneli

This entry was posted in Mod, Sårbarhet, Skam, Storytelling, Workshop and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>